som en berg och dal bana är livet i vardagen nu.

Jag har tagit det jobbiga beslutet att sälja mina älskade huskys.. för att dom förtjänar det liv som jag ämnade dom att få dvs inte sitta och glo i en hundgård den större delen av året..

Jag vet att jag mest troligt kommer att bli piggare och friskare men jag vet också att plötsligt så är jag tillbaka i svackan som jag är i nu och gud vet hur länge..

Så nu har Litchi fått åka på prov till ett par i Ullånger och jag hoppas att han ska känna att han kan komma till ro där..Han är ju den känsliga pojken i gruppen!


Jag har ett så enormt stöd av alla nära och kära familj och vänner och jag känner att jag inte kan tacka nog för all hjälp jag får när Mathias är tvungen att åka och jobba.
Allt är verkligen ställt på kant just nu och det tar tid att komma i fas igen..

Jag läste en fin intervju med Rachel Mohlin i Kattis & co.. där kommenterade hon hur detva när hennes mamma dog när hon va 16 i cancer..

Min mamma dog när jag va 18.. det va så otroligt tugnt och en så omvälvande del av mitt liv och konstigt vore väl annars..

Men hon sa en så vacker sak som jag känner ligger så nära mig själv..

" Det är 20 år sedan mamma dog,men det är så tydligt att ens relationer inte kan ta slut. Min relation till henne utvecklas hela tiden. Jag förhåller mig till henne och förstår henne på nya sätt hela tiden." (ur intervju med rachel Mohlin Kattis &co nr 6 2009.)

Med dessa ord säger jag godnatt för idag och hoppas att morgondagen kan medföra samma smärtfrihet som idag.